Det tar sig! Rullstolen är numera förvisad ut till lilla stugan. Janne har i stället rullatorn som stöd när han går. Han är också uppe och går mycket mer på dagarna, även om han blir väldigt trött emellanåt.

På fredag ska vi tillbaka till ortopeden. Vi hoppas båda att han ska slippa ortosen. Han fuskar lite redan nu och han stödjer mer på benet än tidigare. Snart är han tillbaka i vanliga gängor igen. På fem veckor har han varit ute tre gånger! Två gånger till ortopeden och en gång till fotvården. Det är allt! Varje resa innebär ett noggrant planerande. Hur han kommer ned för trappan och in i bilen, vad vi tar med oss – de första två gångerna var det rullstol och den sista gången kryckor, var vi parkerar osv osv. Tur att vi har parkeringstillstånd! Vi har fått en helt annan förståelse för vilka prövningar en funktionshindrad person ställs inför, det kan vara otroligt jobbigt – varje dag. Vi har ändå i sikte att Janne ska bli helt återställd, det är det inte alla som blir.

Jag tror nog att han är innerligt less på att vara så begränsad. Men han gör mer och mer av det han kunde göra tidigare, så jag får tänka mig för och inte automatiskt hjälpa till med allt. Han kan t ex duscha själv, jag bara ställer in pallen.

De nya duschväggarna är också på plats och dom är faktiskt en stor förbättring. Ingen kant att kliva över och man kan öppna dörrarna på vid gavel för att kunna komma in och ut enkelt. Dessutom är duschutrymmet större än tidigare. Jätteskönt!