Kaveryd

Strövtåg med hund och kamera

Sångsvan och note-to-self

Igår när jag var ute med Nisse så gick jag förbi en damm som ligger i närheten av stall Bergtorp. Då såg jag fyra sångsvanar! Jag har aldrig sett dem förut och förbannade mig själv att jag inte hade en kamera med mig! Jo, mobilen har ju en bra kamera i och för sig, men om man ska zooma så behövs det en riktig kamera. Men jag tog i alla fall lite bilder med mobilen.

Men jag tänkte att nästa gång så tar jag stora kameran med mig. Så i morse när Janne och jag var ute och åkte med bilen (ja, det får vi i alla fall!) så släppte han av mig vid stallet och jag gick till dammen. Men inte var där några sångsvanar inte! Så min första note-to-self blir: ha alltid någon form av kamera med mig! Det behöver ju inte vara stora klumpen som jag släpar med mig. Jag har ju en liten kamera också och den kan jag ju alltid hänga på mig.

Några bilder på hästarna blev det i alla fall. Dom har semester nu. Det tycker dom nog är skönt.

Sen var det min andra note-to-self: Lita aldrig på Nisse! Jag gillar ju att ta blombilder så här års, och nu var det några fina blåsippor som skulle förevigas. Fram med mobilen och fota, medan Nisse står fint bredvid och väntar. Eller? Plötsligt var han två meter längre bort och smaskade i sig människobajs!!!! Blä! Vid sådana tillfällen undrar jag varför jag har hund och varför jag också funderar på en till! Akta dig Nisse! Blocket är nära!

Vårsolfika

Det har blivit en tradition att ta en bild när vi äntligen kan sitta ute och ta en fika i trädgården igen. Det har varit olika utseenden på oss och olika hundar. Lite bitterljuvt att titta tillbaka.

Orolig

Ja, det är väl inte så konstigt att man känner sig orolig. Från ena dagen till den andra känns det som att hela världen har kantrat. Sjukdomen sprider sig hejdlöst och folk dör. Janne och jag hör till riskgruppen äldre och jag är otroligt rädd, ingen tvekan om det! Oron späds ju dessutom på av alla rapporter, presskonferenser och reportage som bara väller fram i media. Telefonerna plingar hela tiden hemma hos oss, med den ena nyheten efter den andra. Det senaste var att man i England har gått ifrån tanken med att många ska bli sjuka så att England får en stor mängd immuna människor. Man insåg nämligen att det kunde innebära 250.000 döda! Ja ni läser rätt antal! Inte att undra på att jag är rädd!

Det som sägs är att i princip alla i hela världen kommer bli sjuka, och att vaccin är ett år bort. Minst. Hjälp!!!

Ekonomin är också i fritt fall. Idag stängs alla gymnasier, högskolor m.m. och man ska gå över till hemundervisning on-line.

Hur ska det gå för alla som blir av med sina jobb och inte kan betala sina räkningar? Ska alla ha socialbidrag? Vi har ju i alla fall våra pensioner, och dom ska väl finnas kvar hoppas jag.

En annan oro är min mamma som är 91 år. Hon kommer från och med i morgon vara hemma ensam eftersom dagverksamheten stängs. Trosa kommuns hemtjänst ska stötta upp med mer tid och med lunchmat. Men jag kan inte åka till henne om hon behöver hjälp.

Jag är ju hedersmedlem i hypokondrikernas riksförening, så jag känner efter hela tiden om jag är sjuk. Kanske har jag lite ont i kroppen? Jag tar tempen, men 36,7 är väl ingen fara? Men jag vill inte bli sjuk! Inte Janne heller förstås! Han är ju verkligen en riskpatient. Han har diabetes, har haft dubbelsidig lunginflammation och hjärtinfarkt. Han verkar dock lugnare än jag, men han kanske inte visar vad han känner. Han är dessutom mer isolerad än vad jag är. Jag kan ju ändå gå ut med Nisse.

Men vi klarar oss, även om det är trist att inte kunna åka iväg någonstans. Mat har vi bunkrat och nästa steg blir e-handel. Det kan nog funka. Och CMore är bra att ha.

Promenaderna är guld värda just nu. Då blir jag lugn och mår bra. Nisse njuter av utsikten vid båtklubben eller kanske han bara hoppas få äta en and till frukost?

Komsi, komsi

Steglits

Vi har matat småfåglarna i år. Vi och vi… Janne gillar det inte, men han har ändå gått med på det. Tanken var att hjälpa fåglarna när det blev riktigt kallt. Så har det ju inte blivit, men tanken var också att jag skulle få lite fågelbilder, och det är jag glad för!

Gulsparvarna kommer i stora gäng varje dag. Dom är väldigt roliga att titta på, för dom är så stridslystna! Talgoxen och blåmesen är snälla och försynta, men gulsparvarna strider om varenda frö verkar det som.

En udda fågel har dykt upp på sistone. Den har så vackra färger och idag fick jag äntligen en hyfsad bild på den. Efter lite googlande har jag lärt mig att detta är en steglits. Visst är den fin?

Gulsparvaran håller sig lite undan när steglitsen kommer.

Det finns hopp!

Nisse har lite problem med hundmöten. Det har han haft sedan han var riktigt liten, och jag har försökt jobba med det på många olika sätt. Bland annat har jag fått väldigt mycket hjälp av Kristin som lät Nisse träffa hennes hundar under bra former. Det fick mig att inse att Nisse inte är reaktiv eller konstig på något sätt, han har bara en osäkerhet som yttrar sig i att han skäller och beter sig mindre bra vid hundmöten. Och han är ju stark, så jag har varit nära ”staffeflygning” ett par gånger. Ja, det är inte staffen som flyger…Då, när han fick träffa Kristins hundar och vara lös – ja då var han precis som vilken hund som helst.

Däremot, i koppel, och för nära (i hans tycke) då blir det jobbigt. Det har absolut blivit bättre, men inte bra. Våra promenader innehåller alltid ett spejande, både från mig och från Nisse. Numera spejar han nog mindre än tidigare, men det är inte bra när vi ser en hund.

Jag har av och till försökt tillämpa BAT-metoden. Jag tycker det är en smart metod, men jag har nog fuskat mig igenom hur man ska göra. Nu har jag börjat en online-kurs som är framtagen av en tjej som heter Jenny Afvander. Kursen heter Viktiga Verktyg för Vardagen. Det som är lite fiffigt, om än frustrerande för en otålig människa som jag, är att man inte bara kan köra igenom kursen i sin egen takt. Efter varje avsnitt måste man vänta ett par dagar och träna innan man kan öppna nästa avsnitt. Smart!

Idag fick jag verkligen bevis på att det kan fungera. Tanken är att Nisse själv ska ta beslut när han ser något jobbigt. Jag hjälper honom med avståndet till hunden, men sedan stannar vi och står stilla så länge som det behövs. Han får titta och sedan agera. Jag gör absolut ingenting. Och vad händer? Jo, tre gånger på samma promenad får vi hundmöten. Normalt så får jag en klump i magen och halar in honom, samtidigt som jag försöker ta mig därifrån så fort som möjligt. Nu såg jag till att ge ett bra avstånd till mötet (ut på ett fält). Han stod med lång lina och tittade. Sedan vänder han sig mot mig och SKUTTAR fram och tigger godis! Inget skäll, ingen ragg, ingen stel kropp!!! Helt fantastiskt. Vid ena tillfället så skällde den mötande hunden, men han gjorde ingenting.

Ett hjälpmedel är den här långa linan. Den är fem meter och och sitter i selen. Jag har lärt mig en speciell teknik att linda upp och släppa ut linan så att den inte trasslar.

Vi ska klara av det! 🙂

Fågelbordet

Jannes och mitt liv är rätt stillsamt just nu. Vi väntar ju på att han ska bli av med katetern, vilket ska ske på måndag – hoppas vi! Tills dess tar vi det lugnt, Janne vilar rätt mycket och jag fixar lite med hushållet, handlar eller går promenader med Nisse.

Men idag har jag också äntligen fått lite bilder på fåglarna vid fågelbordet. Janne är inte glad åt att jag matar fåglarna, men jag ger mig inte. Dom behöver kanske inte så mycket mat just i år eftersom det har varit så varmt, men jag får ändå chansen att ta lite bilder. Det brukar komma en hackspett också, men han var för snabb för mig idag.

Talgoxen är den vanligaste besökaren.
Tofsmesen är lite tuff!
Talltita eller entita?
Gulsparven är ny här
Lyckades få två gulsparvar på en bild!
Kom inte hit! Jag var här först!
…och till sist – blåmesen så klart!

Förtvivlade!

Det är nu två veckor sedan Jannes operation. Först blev det ju totalstopp som jag berättade i ett tidigare inlägg. Men efter att Janne varit inne akut på sjukhuset, när dom öppnade Scott-protesen, så blev det ju inte bättre. Gång på gång, med c:a 1 1/2 timmes mellanrum, har han fått hemska smärtor och varit tvungen att rusa iväg till toaletten för att försöka tömma blåsan. Det kommer då lite, lite under ett sakta strilande – fast under fortsatta smärtor. Så har det hållit på i två veckor, dag och natt.

Igår stod han inte ut längre utan ringde till urologen och berättade hur det var. Han fick en akuttid idag och ringde mig för en liten stund sedan med ett mycket tråkigt besked.

För det första: Scott-protesen var åter stängd. I princip, det är bara en liten liten passage förbi. Så det är något fel på den och den måste opereras bort.

För det andra: Det är inte bestämt när operationen för att ta bort protesen blir, eftersom hans läkare är sjuk. Men läkaren som undersökte honom idag har varit i kontakt med henne, så förhoppningsvis hör hon av sig så snart som möjligt. Han får alltså åka hem i samma skick och med samma smärtor som när han åkte in idag.
UPPDATERING: operation i morgon kl 14.00!

För det tredje: Jannes urinrör är helt trasigt, och måste läka i minst 6 månader innan det kan bli tal om en ny operation.

Självklart kan jag inte till fullo sätta mig in i hans situation, och han är fantastisk på att inte klaga, men jag är så förtvivlad över Jannes situation. Jag önskar jag kunde hjälpa honom på något sätt, men jag är hjälplös.

Jogging

Jag älskar att springa. Det har jag alltid gjort. När jag var liten, kanske 7-8 år gammal, så tävlade jag med killarna hemma på gården och sprang ifrån dem! Vilken lycka!

Numera går det väldigt mycket långsammare när jag springer, men glädjen finns där ändå. För en tid sedan tänkte jag att nu är det slut med springandet, för ryggen gör ont. Men jag ger mig inte. Nu tar jag det väldigt lugnt, ser till att starta med gång som uppvärmning, och har med mig Nisse. Fördelen med att ha Nisse med mig är att jag har ett rejält midjebälte som håller ryggen på plats, och jag får draghjälp. Dessutom får Nisse jobba, vilket han mår bra av. En ren win/win-situation! I år är det dessutom barmark, så det är bara att ge sig ut! Underbart!

Snödroppe

Det här är bara helt otroligt! Snödropparna blommar idag, den 24 januari! Jag brukar fota snödropparna eftersom dom skänker hopp om att våren är på gång. Förra året var det den 21 februari. Men den 24 januari, nej det känns bara fel.

Hallå där, vänta lite nu. Det är för tidigt för er!

Chock!

Ja, rubriken stämmer med vad vi känner just nu. Janne fick ju äntligen komma in till Huddinge sjukhus för att operera in en s.k. Scott-protes. Kort beskrivet så är det en sorts manschett som sätts runt urinröret och som öppnas manuellt. Detta för att hjälpa honom med de problem som han har dragits med i ett år nu. Operationen gick bra och sen ska allt läka i sex veckor innan man aktiverar protesen. Fram till dess ska den vara öppen.

Efter operationen fick Janne komma hem på lördagen, efter två nätter på sjukhuset. Allt såg bra ut och han mådde bra. Efter operationen hade han en kateter som togs bort i samband med hemgång.

Men… det kom inte ut någon urin alls i skyddet på eftermiddagen. Men vi tog det lugnt och åt middag och Janne somnade tidigt. Natten blev hemsk. Janne fick mer och mer ont i magen och på morgonen ringde vi 112. Då kunde han inte gå längre på grund av smärtorna. Han fick åka med ambulans till Södertälje sjukhus och dom satte åter in en kateter. Då hade han 7 dl urin i blåsan!!!! Hade det gått längre så hade njurarna tagit skada.

Söndagen gick och vi tog det lugnt. Nu hade han ju kateter igen. I morse ringde Janne till Huddinge för att berätta att han hade haft så ont men även fråga hur länge han skulle ha kateter. Sköterskan som svarade sa att han mycket väl kunde ha kateter en vecka medan det läkte. Janne fick telefontid med läkaren på torsdag i denna vecka.

Men efter en timme så ringde först den läkare som opererat, men även en annan läkare till Janne. Ja, den läkaren som hade opererat honom ringde faktiskt mig också för hon fick inte tag i Janne. Då var det bråttom. Hon var väldigt bekymrad och Janne fick tid direkt på urologen.

När Janne kom in blev det stor uppståndelse. Dels så fick han absolut inte ha kateter, men det värsta var att det visade sig att dom inte hade lämnat protesen öppen vid operationen. Den var helt stängd! Janne kunde ha dött!!!! Katetern togs bort och manschetten öppnades så att urinen kunde rinna ut. Och tack och lov – det funkade!

Nu ska dom skicka in en avvikelserapport förstås och även starta en utredning internt. Man kan tänka sig att sköterskan som gav Janne så fel info också får veta det…

Nu är tiden för igångsättandet flyttad till efter tre månader i stället för efter sex veckor.

Vi är så chockade så det går inte att beskriva. Man fattar ingenting! Vi sa faktiskt till varandra när det inte kom någon urin, att ”Kan dom ha gjort fel och stängt protesen?”. Men så illa kunde det väl inte vara? Jo, det kunde det!

Sida 1 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén