Jag har tränat med Nisse mycket den senaste tiden, och han har verkligen varit superpositiv. Framför allt har han varit väldigt lätt att få igång med leksaken. Hemma har jag märkt att han hela tiden kikar på mig och söker kontakt när vi är ute. Faktiskt så har jag ibland funderat på hur jag ska möta all denna nya nyfikenhet. Det är ju inte alltid som jag har tänkt träna när vi går ut! Vi har åkt ut till klubben ett par dagar i veckan och tränat en liten stund – men aldrig att vi nöter och tröttar ut varandra. Det har känts riktigt bra varje gång…Ända tills idag. Vår före detta granne Erika var där ute tillsammans med Ing-Marie och deras respektive hundar när jag kom. Jag tänkte direkt: ”Bra, nu får vi störning – det behöver vi.” Och visst blev Nisse störd och tappade fokus av och till. Men det hade jag räknat med. Det jag inte hade förväntat mig var att han inte ville träna rally. Han nästan blåvägrade! Träna vanlig lydnad gick jättebra, men så fort vi närmade oss skyltarna så lade han liksom av. Sista rundan gick han väl ganska bra ändå, men då gjorde han som han har gjort ibland när jag ber honom om något som han egentligen inte vill. Han gick supernära mitt ben och hängde liksom med nosen på min vad. Inte så där jätteglad och pigg och spänstig som man önskar. Hmmm! Tål att fundera på! Kanske hade han bara en dålig dag? I morgon blir det bara vila men sedan är det KM på lördag… Vi slutade med lite lek och bus och då var han såklart med på noterna igen. Nu ligger han som vanligt under mitt skrivbord och sover när jag skriver på datorn.
Vad tänker du på lilla gubben?