Månad: februari 2016

Det var en vecka sedan jag skrev att jag mådde så konstigt och inte kunde ordna tankarna. Nu mår jag tack och lov bra igen. Vad det var för något kan man ju bara spekulera i. Så det låter jag bli att göra.

En rolig sak var när jag sa till Janne att: ”Nu känner jag att huvudet funkar igen” och han svarar ”Vad kul det ska bli!” Hmmm. 😉

Det känns som att våren är lite på gång. Solen har lyst flera dagar i streck och temperaturen har hållit sig över nollan på dagarna. I morgon ska jag ha valpkurs igen och då lovar SMHI sol och tre plusgrader, så då blir det kurs utomhus mestadels. Kul!

Det är förresten rätt kul över huvud taget att jag håller valpkurs igen och igen. När jag utbildade mig så trodde jag att fortsättningskurs, förutom rallylydnad då förstås, skulle vara det jag mest skulle att hålla på med, men det är ju så roligt med alla valpar!

I morse hände något väldigt konstigt. Först var jag ute med hundarna en promenad och då kändes allting bra. När jag kommit hem så gjorde jag ett litet gympapass på 10 minuter med hjälp av en app som jag hade laddat ned. Det var superjobbigt! Jag tänkte att nu har jag sjunkit lågt. Jag som har tränat nästan hela mitt vuxna liv orkar inte ens 10 minuter!

Men när jag hade slutat träna, det var då det konstiga hände. Jag kunde liksom inte hålla ordning i huvudet. Vad hade jag bara tänkt och vad hade verkligen hänt? Det kom fragment av tankar och skeenden huller om buller och jag kunde inte tänka klart. Jag blev jätterädd! Dessutom hade jag huvudvärk, men den hade jag i och för sig haft hela morgonen. Det hela pågick väl inte så länge, kanske 5-10 minuter, och jag är inte förlamad eller så. Så det var väl ingen stroke, men ändå!

Nu känner jag mig bättre, men jag känner mig fortfarande väldigt orolig och rädd. Vad var detta?

Nej, det är lite si och så med Janne. Nu är han ju hemma igen sedan 1 vecka tillbaka. Läkningen efter operationen går nog som förväntat, men han är ju så otroligt matt och svag. Säkert är det en reaktion på hjärtinfarkten att kroppen är utmattad, men det vi båda funderar på är ju den oerhörda mängd medicin han ska stoppa i sig.

Hör här:

Han äter 126 tabletter i veckan! 126 stycken! 

Dessutom får han en spruta varje kväll för att undvika blodpropp, och han är ordinerad ytterligare 6 Alvedon som han oftast inte tar. Man behöver ju inte vara raketforskare för att förstå att kroppen tar stryk av alla dessa mediciner. En biverkning är tydligen att han mår illa, vilket gör att han nästan inte äter någonting alls, vilket i sin tur gör honom ännu mer matt och svag.

Vi undrar självklart om det verkligen måste vara så här?

Så här tillbringar han större delen av dagen. Tur att vi har TV i sovrummet och att det är mycket sport att titta på. Sällskap har han också… 🙂

Janne hade ett flertal kärlkrampsanfall på söndagen och läkarna bestämde sig för att skicka honom från Södertälje till KS i Solna för kranskärlsröntgen. På röntgen konstaterades två stora proppar och kanske något mer, jag har inte fått all info än. Hjärtat var i alla fall inte skadat. Efter ”rensning” av propparna samt inlägg av en s.k. ”stent” (ett nät som håller upp kärlväggen), kände Janne redan sig mycket bättre.

Idag ska han få komma tillbaka till Södertälje Sjukhus, och då kan jag få mer information om hur det egentligen var.

Men visst funderar man. En fråga som kommer är ju varför Hjärt-kärlcentrum i Södertälje aldrig har sagt något om att hans kärl var så dåliga? I och för sig så har han inte haft kärlkramp förrän nu. Men i alla fall? Nog borde man väl ha sett något?

Nu förstår jag varför han nästan alltid blev kolossalt trött när vi var ute. Hans kärl var tilltäppta, så minsta ansträngning ledde till syrebrist! Ofta när vi var nere på stan så gick han med mig en liten, liten stund, sedan började svetten forsa och han gick och satte sig i bilen.

Jag har trott att han bara hade dålig kondition pga att han inte har kunnat röra sig så mycket för att höften gör ont. Men nu tror åtminstone jag att det inte är hela sanningen. Känns riktigt dumt att vi inte har förstått detta. Men bättre sent än aldrig! Det kunde ha gått illa.

Knappt hade Janne hunnit komma hem från sjukhuset efter hans höftoperation, så åker han in på sjukhus igen!

I går eftermiddag vid tre-tiden fick han en obehaglig värk i bröstet samtidigt som han började kallsvettas jättemycket. Jag var på kurs på klubben, så jag fick inget veta förrän jag kom hem klockan halv fem. Men då mådde han rätt bra igen, efter omständigheterna med höften förstås.

Men så i natt klockan halv tolv vaknade jag av att han satt på sängkanten och flämtade. Värken hade kommit tillbaka och han kallsvettades floder. Jag föreslog att han skulle ta sin nitroglycerinspray och den hjälpte tydligen för han somnade om. Två timmar senare var det dags igen. Då ringde jag 112 och dom kom med en ambulans efter 20 minuter. Man kopplade på ett EKG och skickade det till sjukhuset. Det syntes dock inget på EKG-t. Trots det så tyckte dom att han skulle in till sjukhuset för observation.

Jag följde med honom in till sjukhuset. Först fick han komma till akuten där man tog en massa blodprover och bestämde att han skulle göra en skiktröntgen av hjärta och bröstkorg. Jag åkte så småningom hem, eftersom allt var lugnt och vi bara väntade på att han skulle på röntgen. EKG-t såg ok ut, liksom syresättning och blodtryck.

När jag kom hem så försökte jag sova lite, men sedan tog jag hundarna och gick en promenad. Då ringde Janne och berättade att blodproverna visade hjärtinfarkt! Vad röntgen visade vet jag inte. Han är nu flyttad till avdelning 10 som är en specialistavdelning för hjärtsjukdomar. Han ligger tyvärr i korridoren… Efter att han kommit upp dit hade han haft två attacker till som jag känner till.

Det här var ju verkligen ett bakslag. Han som äter så mycket medicin för blodfetterna och självmedicinerar sig med 2 cl whisky varje kväll för hjärtat! Dessutom får han en spruta varje kväll som ska motverka blodproppar nu efter operationen.

Nu vet man inte hur det blir med rehabiliteringen för höften? Stackars Janne! Det här var verkligen onödigt!