Lätt hänt!

När man kommer upp i åren så är man lite stel och lite klumpig. Det går inte att neka till. För att kompensera det så har jag alltid mina Icebugs på mig när det är risk för halka. Reflexer på både mig och hundarna när det är mörkt osv osv. Jag försöker helt enkelt att inte ta några onödiga risker. Men inte har man någon garanti för att man klarar sig! I alla fall inte om man har en staffe på 6 1/2 månader som väger 16,3 kg!

Idag tog jag en promenad med Nisse i det fina vädret. Solen sken, det var minus 4 grader och vindstilla. Helt underbart! Kameran fick också följa med för jag hoppades på några fina bilder. Och bilder fick jag, men också en rejäl smäll. Jag hade Nisse lös och han sprang som en galning upp och ned för en slänt. Jag gick också uppför slänten, i min takt då, när Nisse kom i full fart och krockade med min högra fot som jag hade hela tyngden på. Knak sa det i foten! Aj! Att krocka med en Nisse i full fart känns kan jag tala om! Nu gick väl inget ben sönder i foten, men troligen något ledband. Jag kan fortfarande gå och jag tog mig hem lite försiktigt. Men ont gör det. Tusan också!

Nåja, lite bilder på Nisse blev det. Här kommer två: en med full fart och en där han faktiskt står still!

Dino hör inget!

Jag har sedan en tid tillbaka misstänkt att Dino hör dåligt, men idag kunde vi konstatera att hörseln är helt borta. Tidigare kunde han höra när jag visslade, men idag kom det ingen reaktion. Sedan när jag var hemma så testade jag på olika sätt – med samma trista resultat.

Men det är bra att vi vet det, för då kan vi anpassa oss efter det och inte ropa på honom. Och kanske får vi en lugn nyårsafton nu, såvida han inte reagerar på ljusblixtarna förstås.

Ögonen ser också lite mysko ut. Enligt en ögondoktor som vi var hos för snart 4 år sedan så är det åldersförändringar och inte katarakt. Han verkar i alla fall se.

Lill-gubben!

Tungt men ändå vackert

Igår kom så dagen. Den dagen som jag såg framför mig som en svart vägg. Men den blev inte svart. Tvärtom, den blev faktiskt vacker och varm men ändå sorglig i en fin blandning.

Det var första gången jag var med på en borglig begravning. Jämfört med de begravningar som jag har varit på tidigare, så var den här mycket fin. Den kändes inte så där tung och kyrklig. Inget mässande eller att man följde en given ritual. Den här kändes mer som ett personligt farväl. Musiken, orden och miljön – allt var så fint.

Jag skulle vilja skriva så mycket om Mikael, men orden räcker liksom inte till. Han var så mycket. Han var varm, omtänksam, energisk, levnadsglad… Och stark. Ja, trots sjukdomen så var han stark och han hittade lösningar för att klara allt han gick igenom.  Aldrig lät han det faktum att han var jättesjuk hindra honom att göra det han ville göra, ibland dock till omgivningens stora fasa.

Det är så konstigt, en människa som gjorde så mycket intryck på oss alla, som var så stark och levnadsglad – hur kunde han bara försvinna? Ja, det är så konstigt. Men vi har våra fina minnen kvar. Och lite bilder finns det ju förstås. Jag tittar på dem och minns med glädje våra stunder tillsammans. Jag lägger in några bilder här. Det är lite gamla bilder från mitt fotoalbum från forna tider, och lite blandat från nutid. Sista bilden är den vi ställde på hans kista i går.

Ha det gott Micke! Du fattas oss!