Förtvivlade!

Det är nu två veckor sedan Jannes operation. Först blev det ju totalstopp som jag berättade i ett tidigare inlägg. Men efter att Janne varit inne akut på sjukhuset, när dom öppnade Scott-protesen, så blev det ju inte bättre. Gång på gång, med c:a 1 1/2 timmes mellanrum, har han fått hemska smärtor och varit tvungen att rusa iväg till toaletten för att försöka tömma blåsan. Det kommer då lite, lite under ett sakta strilande – fast under fortsatta smärtor. Så har det hållit på i två veckor, dag och natt.

Igår stod han inte ut längre utan ringde till urologen och berättade hur det var. Han fick en akuttid idag och ringde mig för en liten stund sedan med ett mycket tråkigt besked.

För det första: Scott-protesen var åter stängd. I princip, det är bara en liten liten passage förbi. Så det är något fel på den och den måste opereras bort.

För det andra: Det är inte bestämt när operationen för att ta bort protesen blir, eftersom hans läkare är sjuk. Men läkaren som undersökte honom idag har varit i kontakt med henne, så förhoppningsvis hör hon av sig så snart som möjligt. Han får alltså åka hem i samma skick och med samma smärtor som när han åkte in idag.
UPPDATERING: operation i morgon kl 14.00!

För det tredje: Jannes urinrör är helt trasigt, och måste läka i minst 6 månader innan det kan bli tal om en ny operation.

Självklart kan jag inte till fullo sätta mig in i hans situation, och han är fantastisk på att inte klaga, men jag är så förtvivlad över Jannes situation. Jag önskar jag kunde hjälpa honom på något sätt, men jag är hjälplös.

Jogging

Jag älskar att springa. Det har jag alltid gjort. När jag var liten, kanske 7-8 år gammal, så tävlade jag med killarna hemma på gården och sprang ifrån dem! Vilken lycka!

Numera går det väldigt mycket långsammare när jag springer, men glädjen finns där ändå. För en tid sedan tänkte jag att nu är det slut med springandet, för ryggen gör ont. Men jag ger mig inte. Nu tar jag det väldigt lugnt, ser till att starta med gång som uppvärmning, och har med mig Nisse. Fördelen med att ha Nisse med mig är att jag har ett rejält midjebälte som håller ryggen på plats, och jag får draghjälp. Dessutom får Nisse jobba, vilket han mår bra av. En ren win/win-situation! I år är det dessutom barmark, så det är bara att ge sig ut! Underbart!

https://youtu.be/nHDR3F_1AkQ

Snödroppe

Det här är bara helt otroligt! Snödropparna blommar idag, den 24 januari! Jag brukar fota snödropparna eftersom dom skänker hopp om att våren är på gång. Förra året var det den 21 februari. Men den 24 januari, nej det känns bara fel.

Hallå där, vänta lite nu. Det är för tidigt för er!

Chock!

Ja, rubriken stämmer med vad vi känner just nu. Janne fick ju äntligen komma in till Huddinge sjukhus för att operera in en s.k. Scott-protes. Kort beskrivet så är det en sorts manschett som sätts runt urinröret och som öppnas manuellt. Detta för att hjälpa honom med de problem som han har dragits med i ett år nu. Operationen gick bra och sen ska allt läka i sex veckor innan man aktiverar protesen. Fram till dess ska den vara öppen.

Efter operationen fick Janne komma hem på lördagen, efter två nätter på sjukhuset. Allt såg bra ut och han mådde bra. Efter operationen hade han en kateter som togs bort i samband med hemgång.

Men… det kom inte ut någon urin alls i skyddet på eftermiddagen. Men vi tog det lugnt och åt middag och Janne somnade tidigt. Natten blev hemsk. Janne fick mer och mer ont i magen och på morgonen ringde vi 112. Då kunde han inte gå längre på grund av smärtorna. Han fick åka med ambulans till Södertälje sjukhus och dom satte åter in en kateter. Då hade han 7 dl urin i blåsan!!!! Hade det gått längre så hade njurarna tagit skada.

Söndagen gick och vi tog det lugnt. Nu hade han ju kateter igen. I morse ringde Janne till Huddinge för att berätta att han hade haft så ont men även fråga hur länge han skulle ha kateter. Sköterskan som svarade sa att han mycket väl kunde ha kateter en vecka medan det läkte. Janne fick telefontid med läkaren på torsdag i denna vecka.

Men efter en timme så ringde först den läkare som opererat, men även en annan läkare till Janne. Ja, den läkaren som hade opererat honom ringde faktiskt mig också för hon fick inte tag i Janne. Då var det bråttom. Hon var väldigt bekymrad och Janne fick tid direkt på urologen.

När Janne kom in blev det stor uppståndelse. Dels så fick han absolut inte ha kateter, men det värsta var att det visade sig att dom inte hade lämnat protesen öppen vid operationen. Den var helt stängd! Janne kunde ha dött!!!! Katetern togs bort och manschetten öppnades så att urinen kunde rinna ut. Och tack och lov – det funkade!

Nu ska dom skicka in en avvikelserapport förstås och även starta en utredning internt. Man kan tänka sig att sköterskan som gav Janne så fel info också får veta det…

Nu är tiden för igångsättandet flyttad till efter tre månader i stället för efter sex veckor.

Vi är så chockade så det går inte att beskriva. Man fattar ingenting! Vi sa faktiskt till varandra när det inte kom någon urin, att ”Kan dom ha gjort fel och stängt protesen?”. Men så illa kunde det väl inte vara? Jo, det kunde det!