Ett minst sagt konstigt år är snart slut. Jag tog som vanligt dagens långpromenad tidigt på morgonen. Den här gången gick jag bort till ”Viksbergs-badet”. Där låg det båtar kvar i vattnet, men varför inte – någon is är det ju inte på vattnet!

Mälaren låg alldeles spegelblank!

Nu har vi precis 12 timmar kvar till årsskiftet. Hoppas att Nisse är lika lugn som vanligt. Han har hittills inte varit berörd av att det smäller runt omkring oss. Men vi laddar med stängda dörrar och högt ljud på tv-n.

Hur nästa år blir är det nog många som funderar på. Rädslan har hela tiden funnits där, men kanske mer i början än nu. Men det är klart, vi matas dag och natt med info om sjukdomens alla fasor och om alla som har gått bort. Så det är inte underligt om man blir orolig.

Janne och jag har i princip varit isolerade i 10 månader nu, men lite har vi ändå gjort. Vi åkte iväg och bodde på hotell Saltsjöbaden i somras och vi åkte till Eskilstuna och köpte glass. Nej vi gjorde säker en massa mer saker som jag inte minns just nu. Vi har fått besök (på avstånd) och vi har åkt iväg och hälsat på barn och barnbarn – och stått på avstånd. Jag har kunnat hålla kurs och åka ut och träna på klubben ibland.

Så det är ingen fara med oss alls, fast jag längtar efter att få krama mina nära och kanske, kanske få fira påsk, eller i alla fall midsommar tillsammans? Tänk att få stöka runt i köket och göra iordning mat och dryck och sedan sitta och glamma tillsammans! Det längtar jag efter.

Julen 2017