Jag älskar att springa. Det har jag alltid gjort. När jag var liten, kanske 7-8 år gammal, så tävlade jag med killarna hemma på gården och sprang ifrån dem! Vilken lycka!
Numera går det väldigt mycket långsammare när jag springer, men glädjen finns där ändå. För en tid sedan tänkte jag att nu är det slut med springandet, för ryggen gör ont. Men jag ger mig inte. Nu tar jag det väldigt lugnt, ser till att starta med gång som uppvärmning, och har med mig Nisse. Fördelen med att ha Nisse med mig är att jag har ett rejält midjebälte som håller ryggen på plats, och jag får draghjälp. Dessutom får Nisse jobba, vilket han mår bra av. En ren win/win-situation! I år är det dessutom barmark, så det är bara att ge sig ut! Underbart!
Lämna ett svar