Nannydog

Man brukar kalla staffarna för Nannydog. Kanske framför allt för att dom är så barnkära, men även för att dom är så känsliga för när vi människor inte mår bra.

Idag fick jag verkligen bevis för det. Plötsligt när jag höll på och fixade lite ute på tomten så överväldigades jag av sorgen efter Dino. Jag gick in och satte mig i en stol på verandan. Nisse blev som tokig! Han hoppade upp i mitt knä om och om igen, han försökte slicka mig i öronen, på halsen, i ansiktet… Han är ju rätt stor och tung att plötsligt få i knät och jag var inte mottaglig för hans brutala känslosvall så jag föste bestämt undan honom. Inte så att jag var arg eller höjde rösten, men han kände ju att jag inte ville ha honom där.

Plötsligt försvann han. Jag letade överallt efter honom och hittade till slut honom under mitt skrivbord där han satt och såg helt förkrossad ut! Gud vad jag skämdes! Han ville ju bara trösta mig, men jag var inte mottaglig. Han har ett så stort hjärta, killen! <3 <3 <3

Hjärteknipande

Staffordshire Bullterrier kallas ju ofta för ”Nannydog” för att dom är så kärvänliga, framför allt kanske mot barn. Men även om någon är ledsen eller mår dåligt så blir dom så fantastiska.

Se här på Dino. Janne mår riktigt pyton idag, så han gick och lade sig direkt efter frukosten. Vad gör Dino? Jo han lägger sig tätt, tätt bredvid honom och när jag försöker få med Dino på morgonpromenaden så blåvägrar han. I stället visar han mig att han ju måste ligga hos Janne genom att slicka honom på handen och sedan titta på mig igen. Liksom för att säga: ”förstår du inte att jag måste stanna här?” Man blir alldeles tårögd!

Nannydog