Man brukar kalla staffarna för Nannydog. Kanske framför allt för att dom är så barnkära, men även för att dom är så känsliga för när vi människor inte mår bra.
Idag fick jag verkligen bevis för det. Plötsligt när jag höll på och fixade lite ute på tomten så överväldigades jag av sorgen efter Dino. Jag gick in och satte mig i en stol på verandan. Nisse blev som tokig! Han hoppade upp i mitt knä om och om igen, han försökte slicka mig i öronen, på halsen, i ansiktet… Han är ju rätt stor och tung att plötsligt få i knät och jag var inte mottaglig för hans brutala känslosvall så jag föste bestämt undan honom. Inte så att jag var arg eller höjde rösten, men han kände ju att jag inte ville ha honom där.
Plötsligt försvann han. Jag letade överallt efter honom och hittade till slut honom under mitt skrivbord där han satt och såg helt förkrossad ut! Gud vad jag skämdes! Han ville ju bara trösta mig, men jag var inte mottaglig. Han har ett så stort hjärta, killen! <3 <3 <3
