Temperaturen sjunker stadigt. I morse var det bara 0,5 grader ute när vi gick upp. Brrr! Efter att ha handlat på Maxi kl 07.00 så klädde jag på både mig och Nisse ordentligt inför morgonpromenaden. Men det bet i kinderna. Jag har torgvantar på mig så det blir lite kallt i fingertopparna också.
Än så länge är hösten jättefin och det är vackra färger ute. När solen står så lågt som den gör nu så blir våra skuggor jättelånga.
Matte och Nisse Långben
I morgon ska Janne in till Huddinge sjukhus igen för att sätta igång den s.k. Scott-protesen. Jag håller verkligen tummarna för att han nu äntligen ska bli kvitt sina problem efter drygt ett och ett halvt års elände. Janne är skeptisk, vilket jag mycket väl kan förstå. Men hoppas kan jag väl få göra?
Nu är alla måndagsysslor avklarade förutom kloklippning. Så fram med klotången och bocka av även den sysslan!
Men jag ligger ju så skönt här! Måste vi klippa klorna nu?
I kväll blir det sista gången med rallyträning utomhus för den här hösten. Vi får klä på oss, vi är fryslortar båda två… Ha en fin dag alla mina kära och mina vänner!
Sedan var det dags att ta en sväng ut till Udden. Det är ju helt fantastiskt så här års. Husen som ligger där har verkligen bara ett stenkast till vattnet.
Måste vara underbart att bara kunna gå ut och ta ett morgondopp. Nu blir det bara Nisse som får doppa sig!
Änderna har ungar nu. Det var dock bara en enda liten Gullefjun där. Vart har de andra ungarna tagit vägen?
Vi har ju ”problem” ibland vid hundmöten. Men det brukar ändå lösa sig på något sätt. Ibland gör jag helt om eller svänger in på någon väg. Ibland blir det att gå rätt ut i skogens ris och snår, men allt för att ge Nisse så mycket space han behöver.
På senare tid har jag också jobbat med att själv vara tydlig. Att räta upp kroppen och ge honom känslan av att matte fixar det här. Jag har också sänkt min röst och låtit bestämd i stället för att kvittra och pladdra. Det senare tänker jag kan ge honom fel budskap – att jag är osäker. Vilket jag i och för sig är, men det ska inte märkas.
Men idag, efter en lång och skön morgonpromenad, och när vi var nästan hemma, så får vi möte med en husky som Nisse hatar. I stället för att göra som jag brukar så gick jag så långt ut på vägkanten som möjligt med Nisse utanför mig. Motparten gjorde likadant på sin sida. Men Nisse exploderade! Jag hade svårt att hålla honom – han blir ju superstark, så han försökte ta sig förbi mig och jag höll i av alla krafter. Han skällde och gormade. Jag var också arg….Till slut var vi i alla fall förbi varandra och jag stannade. Jag bad matten att också stanna och vände mig tillbaka lite så att Nisse fick titta på hunden en kort stund. Då var han lugn igen.
Sedan gick vi hem. Jag var först jättearg och besviken, sedan kom skuldkänslorna. Varför vände jag inte? Varför skulle jag promt gå framåt och utsätta honom för detta? Det känns som ett stort bakslag och misslyckande.
Nisse har lite problem med hundmöten. Det har han haft sedan han var riktigt liten, och jag har försökt jobba med det på många olika sätt. Bland annat har jag fått väldigt mycket hjälp av Kristin som lät Nisse träffa hennes hundar under bra former. Det fick mig att inse att Nisse inte är reaktiv eller konstig på något sätt, han har bara en osäkerhet som yttrar sig i att han skäller och beter sig mindre bra vid hundmöten. Och han är ju stark, så jag har varit nära ”staffeflygning” ett par gånger. Ja, det är inte staffen som flyger…Då, när han fick träffa Kristins hundar och vara lös – ja då var han precis som vilken hund som helst.
Däremot, i koppel, och för nära (i hans tycke) då blir det jobbigt. Det har absolut blivit bättre, men inte bra. Våra promenader innehåller alltid ett spejande, både från mig och från Nisse. Numera spejar han nog mindre än tidigare, men det är inte bra när vi ser en hund.
Jag har av och till försökt tillämpa BAT-metoden. Jag tycker det är en smart metod, men jag har nog fuskat mig igenom hur man ska göra. Nu har jag börjat en online-kurs som är framtagen av en tjej som heter Jenny Afvander. Kursen heter Viktiga Verktyg för Vardagen. Det som är lite fiffigt, om än frustrerande för en otålig människa som jag, är att man inte bara kan köra igenom kursen i sin egen takt. Efter varje avsnitt måste man vänta ett par dagar och träna innan man kan öppna nästa avsnitt. Smart!
Idag fick jag verkligen bevis på att det kan fungera. Tanken är att Nisse själv ska ta beslut när han ser något jobbigt. Jag hjälper honom med avståndet till hunden, men sedan stannar vi och står stilla så länge som det behövs. Han får titta och sedan agera. Jag gör absolut ingenting. Och vad händer? Jo, tre gånger på samma promenad får vi hundmöten. Normalt så får jag en klump i magen och halar in honom, samtidigt som jag försöker ta mig därifrån så fort som möjligt. Nu såg jag till att ge ett bra avstånd till mötet (ut på ett fält). Han stod med lång lina och tittade. Sedan vänder han sig mot mig och SKUTTAR fram och tigger godis! Inget skäll, ingen ragg, ingen stel kropp!!! Helt fantastiskt. Vid ena tillfället så skällde den mötande hunden, men han gjorde ingenting.
Ett hjälpmedel är den här långa linan. Den är fem meter och och sitter i selen. Jag har lärt mig en speciell teknik att linda upp och släppa ut linan så att den inte trasslar.
Jag älskar att springa. Det har jag alltid gjort. När jag var liten, kanske 7-8 år gammal, så tävlade jag med killarna hemma på gården och sprang ifrån dem! Vilken lycka!
Numera går det väldigt mycket långsammare när jag springer, men glädjen finns där ändå. För en tid sedan tänkte jag att nu är det slut med springandet, för ryggen gör ont. Men jag ger mig inte. Nu tar jag det väldigt lugnt, ser till att starta med gång som uppvärmning, och har med mig Nisse. Fördelen med att ha Nisse med mig är att jag har ett rejält midjebälte som håller ryggen på plats, och jag får draghjälp. Dessutom får Nisse jobba, vilket han mår bra av. En ren win/win-situation! I år är det dessutom barmark, så det är bara att ge sig ut! Underbart!
Idag startade kursen Med sikte på tävling, som är en fortsättning på Grunda för tävling, vilken vi gick i vintras/våras.
Kristin är helt fantastisk som instruktör. Hon har lyft oss alla till nivåer som åtminstone inte jag hade trott var möjlig för min del.
Idag var vädret fantastiskt bra, ja nästan lite varmt. Nisse jobbade bra under första passet. Sedan blev han lite seg och ville inte riktigt vara med längre. Jag fick en hel del bra råd att tänka på. T ex hur vi ska träna ”Sitt – ett steg höger – sitt”. Hon ser också saker som man själv inte ser, som att högersvängarna i slalom ofta blir lite för yviga. Sedan ska jag hitta ett bra ord/tecken för Stå framför. Nu blev han lite osäker eftersom han hittills alltid har suttit i framförpositionen.
Marie hjälpte mig att fota när vi körde. Det blev massor med bra bilder. Tack snälla Marie!
Igår hade klubben en träningstävling i Rallylydnad för nybörjar- och fortsättningsklassen. Jag anmälde mig och Nisse. Eftersom det var träningstävling får man hjälpa till med allt möjligt, så jag var även skrivare när jag hade tävlat klart.
Vi startade som nummer tre. Nisse verkade tänd och ivrig när jag hämtade honom, jag riktigt såg hur han längtade efter att få komma in på banan! Jag gjorde min numera fasta startrutin: först ett djupt andetag och slappna av, sedan två 360-graders svängar och därefter direkt in till startskylten. Ett kort sitt och sedan igång. Han gick som en klocka! Inte ett enda nosande, han var pigg och uppmärksam, gick fint fot, alla sitt var fina och ja – det kändes helt perfekt!
Efter att vi var klara, med mycket lek och bus utanför banan, fick han sitta i bilen medan jag tog över skrivandet av Carina. Carina gav mig en kram och visade mitt protokoll. 100 poäng! Helt felfritt!
Jag skrev sedan protokollen för resterande tävlande och jag kunde ju se att det var bara jag som var felfri. Underbara hund!!! Han har utvecklats så fantastiskt, jag förstår inte hur det har kunnat hända? Men att han gillar det här – det är ingen tvekan.
Men det är inte slut med detta. Efter nybörjarklassen så var det ju fortsättning. Vi var inte anmälda dit, men med så mycket positivt i bagaget ville jag ändå testa. Vi fick gå sist så Nisse hade suttit väldigt länge i bilen. Ja, han gäspade när jag tog ut honom så jag frågade honom om han orkade… 🙂
Vad gör hunden? Jo, på samma sätt som förra gången, helt vanlig och nosig utanför banan, men när vi kommer in så är han en annan hund! Nu utan koppel går vi en bana med moment som vi visserligen har tränat, men det var länge sedan. Han gick klockrent igen! Nja, inte när vi kom till frestelsen – men det var jag beredd på. Så jag fick ta hand om en leksak som han gärna ville ta. Men efter frestelsen kom han tillbaka i samma form igen, snurr och hopp, sitt-lämna-kalla in, alla andra fortsättningskyltar – han bara levererade!
Jag var nästan i chocktillstånd när jag kom hem! Det låter löjligt, men det kändes som att han verkligen ställde upp för mig och att han älskade det han gjorde! ❤️❤️❤️ Det var svårt att somna i går kväll!
Förlåt alla osmakliga detaljer som kommer här. Om du är äckelmagad kan du sluta läsa nu…
I går blev Nisse plötsligt dålig. Han började med att kräkas upp morgonmålet. Sedan höll han på och kräktes hela dagen och kvällen. Sista gången han kräktes var klockan halv elva på kvällen. Då hade han nog kräkts 20 gånger!
Jag tyckte att han verkade lite bättre mitt på dagen, så jag gav honom lite dietmat på burk. Men det skulle jag inte ha gjort! När vi skulle försöka sova på kvällen började han bli jättestressad och orolig och till slut kaskadkräktes han över hela sängen! Dessutom verkade han ha en enorm klåda!
Oj, oj, oj! Det blev att byta allt i sängen och torka kräks överallt. Han kräktes till och med på pallen som står bredvid sängen. Vi var helt slut när han äntligen hade tömt magen och kunde slappna av och somna.
Han sov sedan till halv fem. Men strax efter att han kommit upp så kräktes han igen, men då var det bara galla och skum.
Men nu hade jag en plan. För det första blev det en pytteportion mat. En matsked ris och en matsked mjukmat. Det stannade kvar. Sedan fick han en ny portion två timmar senare och det gick också bra.
Jag ringde till First vet och bokade en tid för att få råd om hur jag skulle gå vidare med maten. Vilken bra tjänst det är! Veterinären sa att det kunde ha varit en allergisk reaktion eftersom han hade en sådan klåda och att magen i övrigt fungerade…Jaså minsann, det tål att tänka på!
Nu är klockan 14 och han har inte kräkts mer. Han är nästan sitt vanliga jag igen, men lite tröttare. Vi fortsätter med små matportioner tills vi är säkra på att faran är över.
Nu är det verkligen helt fantastiskt ute. Det är så mycket blommor, fåglar och djur att titta på när jag går morgonpromenaden. Det är ju inte så varmt heller, så det är riktigt skönt att ta en långpromenad. Idag blev det en vända runt Holmen. Den rundan tar en timme om man stannar och fotar med jämna mellanrum…
[Best_Wordpress_Gallery id=”26″ gal_title=”Sommarblommor”]
…och så en annan blomma!
Idag tog jag med mig Nisse ut till Telgehus (eller Täljehus som det stod på en skylt). Hur som helst så var det kul att återuppliva gamla promenadminnen. Husbåtarna ligger kvar och det putsas och fejas överallt.
Längst ut på udden har man stängslat och där betade det får till Nisses stora glädje. Fårbajs! Mums!
Nåja, han var duktig i alla fall och poserade fint
