Igår kom så dagen. Den dagen som jag såg framför mig som en svart vägg. Men den blev inte svart. Tvärtom, den blev faktiskt vacker och varm men ändå sorglig i en fin blandning.
Det var första gången jag var med på en borglig begravning. Jämfört med de begravningar som jag har varit på tidigare, så var den här mycket fin. Den kändes inte så där tung och kyrklig. Inget mässande eller att man följde en given ritual. Den här kändes mer som ett personligt farväl. Musiken, orden och miljön – allt var så fint.
Jag skulle vilja skriva så mycket om Mikael, men orden räcker liksom inte till. Han var så mycket. Han var varm, omtänksam, energisk, levnadsglad… Och stark. Ja, trots sjukdomen så var han stark och han hittade lösningar för att klara allt han gick igenom. Aldrig lät han det faktum att han var jättesjuk hindra honom att göra det han ville göra, ibland dock till omgivningens stora fasa.
Det är så konstigt, en människa som gjorde så mycket intryck på oss alla, som var så stark och levnadsglad – hur kunde han bara försvinna? Ja, det är så konstigt. Men vi har våra fina minnen kvar. Och lite bilder finns det ju förstås. Jag tittar på dem och minns med glädje våra stunder tillsammans. Jag lägger in några bilder här. Det är lite gamla bilder från mitt fotoalbum från forna tider, och lite blandat från nutid. Sista bilden är den vi ställde på hans kista i går.
Ha det gott Micke! Du fattas oss!
