Vi har ju ”problem” ibland vid hundmöten. Men det brukar ändå lösa sig på något sätt. Ibland gör jag helt om eller svänger in på någon väg. Ibland blir det att gå rätt ut i skogens ris och snår, men allt för att ge Nisse så mycket space han behöver.

På senare tid har jag också jobbat med att själv vara tydlig. Att räta upp kroppen och ge honom känslan av att matte fixar det här. Jag har också sänkt min röst och låtit bestämd i stället för att kvittra och pladdra. Det senare tänker jag kan ge honom fel budskap – att jag är osäker. Vilket jag i och för sig är, men det ska inte märkas.

Men idag, efter en lång och skön morgonpromenad, och när vi var nästan hemma, så får vi möte med en husky som Nisse hatar. I stället för att göra som jag brukar så gick jag så långt ut på vägkanten som möjligt med Nisse utanför mig. Motparten gjorde likadant på sin sida. Men Nisse exploderade! Jag hade svårt att hålla honom – han blir ju superstark, så han försökte ta sig förbi mig och jag höll i av alla krafter. Han skällde och gormade. Jag var också arg….Till slut var vi i alla fall förbi varandra och jag stannade. Jag bad matten att också stanna och vände mig tillbaka lite så att Nisse fick titta på hunden en kort stund. Då var han lugn igen.

Sedan gick vi hem. Jag var först jättearg och besviken, sedan kom skuldkänslorna. Varför vände jag inte? Varför skulle jag promt gå framåt och utsätta honom för detta? Det känns som ett stort bakslag och misslyckande.

Gör om gör rätt.

Förlåt! Nästa gång gör matte rätt!