Olika varje gång

Jag har varit dålig ett tag på att skriva i bloggen. Men nu har jag energi och lust igen! Våren är här och om en vecka är både Janne och jag färdigvaccinerade. Underbart!

Så här kommer några hundmötesfunderingar. Ni som känner oss vet att Nisse har haft det jobbigt med hundmöten. Men det börjar gå bättre! Bara matte tänker till ordentligt. Här kommer några exempel – tre bra och ett mindre bra.

Mindre bra först. Igår var vi på väg ned för Käggebodavägen när jag såg en matte med en hund på väg upp för backen. Numera går det på rutin att jag genast tar rejält med avstånd, så jag gick över till andra sidan vägen. Jag vet var Nisses gräns går (oftast). Men då såg jag att det var Annelie och Boss som kom, så jag gick tillbaka över vägen och stannade på lagom avstånd så att vi kunde prata utan att hundarna var för nära. Dom är ju vana vid varandra även om Boss inte älskar Nisse, han säger till när Nisse kommer för nära.

Jag ville ju kunna prata i lugn och ro så jag sade åt Nisse att sitta vid min sida. Men han var helt omöjlig. Knappt hade jag satt honom ned förrän han vände om och ställde sig åt andra hållet, eller började dra för att gå vidare ner för backen. Detta hände flera gånger i rad och jag fattade ingenting. Kunde han inte sitta vid min sida? Nåja, Annelie och jag pratade en stund och sedan gick vi åt varsitt håll.

När jag kom hem så föll poletten ned. Nisse ville inte sitta med nosen mot Boss som visserligen stod på avstånd, men som tittade skarpt på Nisse. Dum matte!

Idag gick det bättre. Vi hade två möten med en snäll och lugn Cocker spaniel som struntade i Nisse. Möter vi en lugn och balanserad hund klarar han av mötet även om han är spänd och drar för att komma förbi så fort som möjligt.

Sedan hade vi ett möte på avstånd med en Golden Retriever. Då testade jag omvänt lockande. Det kan vara en möjlighet om det inte är för nära. Nu gick det i alla fall bra. Intressant, ska testa det flera gånger!

Morgonen var otroligt skön, vi gick runt Holmen, en tur på dryga timmen. Dimman låg tät i början av promenaden och det var alldeles stilla ute. Underbar start på dagen!

Skuldkänslor

Vi har ju ”problem” ibland vid hundmöten. Men det brukar ändå lösa sig på något sätt. Ibland gör jag helt om eller svänger in på någon väg. Ibland blir det att gå rätt ut i skogens ris och snår, men allt för att ge Nisse så mycket space han behöver.

På senare tid har jag också jobbat med att själv vara tydlig. Att räta upp kroppen och ge honom känslan av att matte fixar det här. Jag har också sänkt min röst och låtit bestämd i stället för att kvittra och pladdra. Det senare tänker jag kan ge honom fel budskap – att jag är osäker. Vilket jag i och för sig är, men det ska inte märkas.

Men idag, efter en lång och skön morgonpromenad, och när vi var nästan hemma, så får vi möte med en husky som Nisse hatar. I stället för att göra som jag brukar så gick jag så långt ut på vägkanten som möjligt med Nisse utanför mig. Motparten gjorde likadant på sin sida. Men Nisse exploderade! Jag hade svårt att hålla honom – han blir ju superstark, så han försökte ta sig förbi mig och jag höll i av alla krafter. Han skällde och gormade. Jag var också arg….Till slut var vi i alla fall förbi varandra och jag stannade. Jag bad matten att också stanna och vände mig tillbaka lite så att Nisse fick titta på hunden en kort stund. Då var han lugn igen.

Sedan gick vi hem. Jag var först jättearg och besviken, sedan kom skuldkänslorna. Varför vände jag inte? Varför skulle jag promt gå framåt och utsätta honom för detta? Det känns som ett stort bakslag och misslyckande.

Gör om gör rätt.

Förlåt! Nästa gång gör matte rätt!

Det bästa man har sätter man på bordet

I går tänkte jag finslipa planeringen inför fortsättningen av nybörjarkursen. Det blir ju en del papper, så jag flyttade ut allt till köksbordet…inklusive en Nisse. 🙂

Nej, han är inte bortskämd och får göra som han vill. Det bara ser ut så… 🙂

Han har utvecklats till en väldigt personlig liten herre. Glad och positiv för jämnan. Jo, vi har ju fortfarande en del jobb med hundmöten, men det går bättre och bättre, och han kan umgås och leka med andra hundar. Bara han får tid att kolla hunden först. Då är han hur bra som helst.

Det finns en uppsjö av metoder för att hantera hundmöten, och jag har provat många. BAT (Behavior Adjustment Training) är det som funkar bäst för oss. Det finns mycket att läsa och lära sig om BAT. Det är bara att Googla!

Häromdagen skulle vi passera ett hus där det bor en aussie som skäller rätt mycket. När vi upptäckte att hunden var ute så stelnade han till direkt. Jag tvärvände och han följde lugnt med, inga ögonkast bakåt eller stel attityd. Det verkade som han bara tyckte det var skönt att vända. Så det går absolut mycket bättre och jag har som mål att han aldrig ska drabbas av att ”hamna på djupt vatten”. Det bli ju ganska uppenbart att man så fort som möjligt ska bort från obehaget om man tänker så. Man börjar ju inte äta godis om man håller på att drunkna? Godiset kommer när man är trygg på torra land igen.

Nedanstående bild är ett urklipp från BAT Introduktion.