Livet går vidare

I går var jag åter uppe på Skogskyrkogården. Nu var det dags för gravsättning av urnorna. Pappa och Gunvor dog ju med bara tre veckors mellanrum. Först Gunvor och sedan pappa, så därför gjordes det en gemensam gravsättning.

Det var bara vi tre syskon, Eva, Ann och jag samt Håkan och Victor som var där. Skogskyrkogården är en otroligt vacker plats. Dessutom var vädret helt fantastiskt, till skillnad från vädret vid de två begravningarna då det var regn och blåst båda gångerna.

En lite kufisk kyrkovaktmästare kom körandes med en liten elbil. Han hade med sig de båda urnorna som vi sedan sänkte ned på respektive plats. Ann och Eva sänkte ned Gunvors urna och jag och Eva sänkte ned pappas i jorden. Lite makabert och konstigt kändes det. Men så ska det ju gå till. Man behöver inte vara med om man inte vill, men det kändes ändå bra att avsluta på detta sätt.

Efter gravsättningen gick vi alla fem och fikade och småpratade en stund. Det var trevligt och avslappat. Till sist tog vi adjö av varandra. Jag undrar när vi ses härnäst? Nu har vi inga födelsedagar eller annat som håller oss samman, mer än att vi har haft samma pappa. Ja, ja, lite konstigt känns det.

Ann, Eva, Håkan och Victor
Ann, Eva, Håkan och Victor

Tungt

Kära pappa!

Visst vet jag att man inte lever för alltid, men att du – min stora idol – att du inte finns längre, det kan jag inte förstå! Jag ville skriva så mycket, men klumpen i halsen bara växer. Tack för alla år, tack för att jag har fått den stora förmånen att vara din dotter!

20131209-0013

Glad överraskning!

Igår tog jag en tur upp till Gustavsberg för att hälsa på Pappa och Gunvor. Pappa har ju legat på sjukhus igen, denna gång för att han hade ramlat ur sängen och fått en höftfraktur! Men nu var han hemma och pigg igen. Ja den mannen har minst 9 liv!

När jag kom fram till Gustavsgården så satt det två kvinnor på en bänk utanför entrén. Jag noterade lite i förbifarten att den ena kvinnan såg väldigt bekant ut. Men minnet är ju som det är så jag knallade in. När jag kom in till Pappa och Gunvor så sa Gunvor: ”Idag kommer Kerstin och Ann-Christine!”. I samma stund klev de två kvinnorna in lägenheten! Det var alltså min faster Kerstin och min kusin Ann-Christine! Kerstin har jag träffat lite då och då, även om det nu kanske var en 4-5 år sedan, men Ann-Christine har jag inte träffat sedan jag var liten! Åh vad roligt det var! Vi pratade och pratade oavbrutet i 1 1/2 timme, och jag tror faktiskt att Pappa och Gunvor kom lite i skymundan ibland.

Ann-Christine bad om mitt telefonnummer innan vi skildes åt, men gjorde jag detsamma? Nej det glömde jag! Men jag ska försöka hitta både det och kanske en mailadress, för jag vill gärna ha kontakt med henne igen. Det kändes fantastiskt att träffa henne. Det var liksom att en stor bit av min familj plötsligt öppnades. En bit som jag aldrig har haft kontakt med! Det visade sig att Ann-Christine också är konstnärlig, liksom många andra i släkten. Dessutom dansade hon Linedance!

Kerstin, som idag är 93 år och pigg som en nötkärna, är alltså min pappas syster, och Ann-Christine är hennes äldsta dotter. Ann-Christine är 69 år, alltså 4 år äldre än jag. Det finns ytterligare en syster: Birgitta och en bror som jag tror heter Lars-Ove?

Tack och lov så hade jag stora kameran med mig!

Kerstin
Kerstin 93 år!
Ann-Christine
Ann-Christine
Pappa och Ann-Christine
Pappa och Ann-Christine
Kerstin och Pappa
Kerstin och Pappa
Kerstin 93 år!
Kerstin