Strövtåg med hund och kamera

Kategori: Dino

Älskade Dino!

Detta är en mycket tung dag.

Dino har haft diarré under hela helgen. Var tredje timme var han tvungen att gå ut. Han har även haft diarré av och till under hela sommaren.

Han har gått på smärtstillande under flera år för artros i armbågarna, men jag misstänkte att det även var något fel i höfterna i somras. Detta pga att han började gå väldigt konstigt med bakbenen och han hade uppenbara problem att lägga sig ned.

Förutom detta så har han fått fler och fler knölar på kroppen och framför allt så har vi känt en knöl i magen på honom när han vilade.

Idag fick vi tid hos Animalen för att undersöka vad diarrén berodde på. Vid undersökningen så  undersökte veterinären honom generellt och kom till hans höfter. Då skrek han högt! Det var så illa att hon inte ville undersöka hans höfter mer. Vi bestämde att han skulle röntgas för att om möjligt hitta orsaken till diarrén.  Man såg något misstänkt högt upp i buken, men vad det var kunde man inte se på röntgen.

Vi kom överens om att även göra ett ultraljud. Ultraljudet visade en stor massa som satt fast på mjälten och som tryckte undan levern.

Det blev klart att han aldrig mer skulle kunna äta smärtstillande och med tanke på hans smärtor så tog vi det tunga beslutet att låta Dino somna in.

Personalen på Animalen var underbara. Ja, vi har ju varit ständiga ”gäster” på Animalen, så dom känner oss väl. Flera av sköterskorna kom in och pratade med mig och även om tårarna strömmade på mig, så uppskattar jag deras engagemang.

Tack Dino för allt du har gjort för mig och Janne! Dino var Jannes ständiga kompis på den tiden jag fortfarande jobbade och Janne var hemma. För mig var Dino en underbar vän, promenadkompis och instruktörsassistent på mina rallylydnadskurser. Han uppfostrade först Ebba och nu senast Nisse. Han var alltid positiv och vänlig. En sådan hund får vi aldrig mer!

Saknaden är enorm och även om hjärnan säger att vi gjorde rätt så säger hjärtat ett annat.

Vila i frid Dino! Nu får du träffa din Ebba igen.

Dino blev 13 år och 4 månader.

Blandade fågelbilder och en hundbild

Tog superzoomen och jagade fåglar. Det gick väl rätt bra. Jag såg en skrakhona igår med tre ungar. Då hade jag tyvärr ingen kamera med mig, men idag fick jag lite bilder. Tyvärr var det bara två ungar idag. 🙁 Ett rådjur fastnade också på bild. Hon såg rund och fin ut. Kanske har hon inte fått någon unge än.

För att få Dino att titta i kameran så behöver man locka med något. Kolla hans öga, jag ser ut som en sprattelgubbe…

Vigg.jpg

Skrak.jpg

Skrak-2.jpg

RadjurDino_neta_i_ogat.jpg

Dino vid badet

Saknaden efter Ebba är enorm. Men vi kämpar på. 😥

Nu får Dino all uppmärksamhet och det är han verkligen värd. En fin äldre gentleman som nog fick stå tillbaka en hel del för Ebba. Idag gick jag ned till ett av baden i Viksberg, där hundarna får bada. Det var lite dålig kvalitet på pinnarna bara. Men Dino var nöjd.

Kasta nurå!

Inte mycket att jobba för!

En gång till?

Full fart

Idag tog Anneli och jag en sväng ned till badet vid fyren. Där brukar jag bada med hundarna på sommaren. Det är ett jättemysigt ställe, och oftast får man vara ifred. Idag fick hundarna busa en stund i stället för att bada. Fast Dino var mest upptagen med sina pinnar…

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=pHx7K16Iz7g]

Att gå fint i koppel

Ibland är det svåra väldigt enkelt, om man bara tänker till. Eller kanske tänker om. Nu tänker jag att Ebba inte ska gå framför mig eftersom hon kanske är osäker. Hon är i alla fall väldigt lyhörd och följsam. Då är det inte bra att hon ”tvingas” leda promenaden och ta ett ansvar som hon inte mäktar med. I stället ska jag vara den som tar ansvar för promenaden. Då kan hon slappna av.

Sagt och gjort. Jag bestämde helt enkelt att jag placerar Ebba vid min sida och om hon försöker gå före så leder jag tillbaka henne till rätt plats. Inga kommandon. Bara en mild känning att kopplet för henne tillbaka. Jag hade också ganska kort koppel.

Samtidigt tänkte jag på min egen hållning. Man får inte gå som en märla, då känner hundarna också sig osäkra.

Det var ju så enkelt! Nu har vi gått en prommis på drygt en halvtimme. Hundarna fick springa lösa en liten stund i hästhagen, annars har dom gått i koppel utan att någon av dem har dragit i kopplet. Jag känner mig nästan lite dum!

Det ser kanske ut som att Ebba haltar, men det kan också vara att jag rör mobilen när jag går.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=_-JrFfZ23Vs&w=560&h=315]

Farliga hundar?

Nej det är bara kärlek!

Hund- och människobad

Nu är sommaren perfekt! Om jag får bada alltså! Kan jag dessutom få med mig hundarna så blir det ännu bättre. Visst är Viksberg underbart när man kan ta ett morgondopp med hundarna bara genom att gå en kort promenad ned till Mälaren. Idag körde dock Janne ned oss och var dessutom fotograf.

Efter badet tog jag en promenad med Ebba så att hon bara behövde åka bil ned till badet. Dino fick åka med Janne hem igen. Eftersom Ebba älskar att bada tänker jag att om hon kunde förknippa bilåkandet med att bada, så skulle hon kanske gilla att åka bil? Men problemet är nog så befäst vid det här laget att inget hjälper är jag rädd. Men så länge det är fint väder så ska jag försöka göra så här. Det skadar nog inte i alla fall.

Neta och hundarna vid badet

Hemangiopericytom

För 2 1/2 vecka sedan så opererades två knölar bort på Dino. Den ena, som satt lite fult på snoppen, visade sig vara helt ofarlig och berodde på att några hårsäckar hade missbildats på något sätt. Den andra knölen, som satt precis i svansroten, upptäckte jag någon vecka innan han skulle opereras, men jag tyckte först att den var så liten att jag inte nämnde den. Men på operationsdagen kändes den tydligare och jag visade den för Ulf Ytterberg och han tyckte att den också skulle tas bort.

Igår ringde veterinär Anna Tranell Lindman och berättade om analyserna. Och som sagt, den ena knölen var ju ofarlig. Men den andra var en s.k. hemangiopericytom, med några enstaka elaka celldelningar i. Vad är nu detta? Jag har Googlat och hittar nästan ingenting. Det enda som jag hittar på svenska är:

”Hemangiopericytom: En kärlrik tumör bestående av spindelceller som uppenbarligen har sitt ursprung i pericyter, vilka är celler från glatt muskulatur och omger små blodkärl. Både godartade och elakartade hemangiopericytom förekommer, och att skilja varianterna av dessa sällsynta tumörformer åt har visat sig vara ganska svårt.”

Det som bekymrade Anna lite var att Ulf kanske inte tog bort tillräckligt mycket runt om, i operationsberättelsen så står det att han har tagit bort 1,5 cm totalt. Eftersom man inte hade gjort någon biopsi innan så man visste ju inte vad det var, annars skulle man ha tagit bort mer direkt. Om det nu skulle dyka upp en knöl igen på samma ställe, så måste man ta bort mer.

Tusen frågor snurrar förstås. Vad ska man göra? Kan den sprida sig? Vilka symptom får han i så fall?

Ska man operera igen för säkerhets skull? Spontant säger Janne och jag att det känns onödigt att utsätta Dino för en ny operation om det inte är nödvändigt.

Om det sprider sig, ska man börja med cellgifter, strålning? Nej där går nog gränsen.

Ska man röntga hela hunden? Men om man hittar något, ska man operera eller låta det vara?

Hur vet man om han mår dåligt?

Jag kollar Dino noggrant förstås, men det gör jag ju alltid. Det var ju därför jag hittade knölen. Men hans allmäntillstånd? Trött och seg är han ju, men beror det kanske bara på åldern? Ibland piggnar han ju till. Om en ekorre promenerar på eltrådarna som går mellan husen, då blir det fart! Usch vad svårt det här känns!

Dino 20160714-2

Hur mår du gubben?

 

Original och kopia

Photoshop är rätt häftigt! Jag tog några bilder på hundarna när dom spanade in mot något hos grannen. Dino stod fantastiskt fint, men när jag tittade på bilden, så var det en lång kvist som gick rätt över Dino. Inte något problem egentligen, men man kan ju ta bort kvisten…(gjorde färgerna lite varmare också).

Före

Före

Vid staketet

Efter

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén