Vardagslösningar

Det börjar märkas på så många sätt att vår vardag är begränsad. Vi beställer mat från ICA och även från Hemköp. Det har gått väldigt bra och vi har bara behövt ha en veckas framförhållning ungefär. Men nu plötsligt, kanske beror det på påsken, så är nästa lediga tid på ICA den 16 april! Alltså, det är två veckor tills vi får leverans nästa gång. Som tur är så hade vi en beställning med leverans den 6 april som låg inne redan, så den kan vi bygga på med så mycket som vi tror går åt.

Strategin får alltså nu bli att man beställer ett par varor till ett datum längre fram för att sedan lägga till mer allt eftersom. Men fortfarande är det gott om varor så på det sättet funkar det ju.

Det gäller att tänka till… Godis behöver man ju!

Men oron biter sig fast. Jag känner att vi inte på långa vägar är så glada och lugna som vi brukar vara. Nej det ligger en tung känsla i åtminstone mig. Jag har svårt att lyfta mig och känna mig positiv. Fortfarande är det mina hundpromenader som räddar mig. Janne är så otroligt lugn, han visar ingenting. Han som dessutom har sina ”problem”. Jag är imponerad!

Igår frågade Göran om jag kunde komma in och hjälpa honom med sin pc som inte ville skriva ut längre. Jag sa förstås nej, men strax efter så kom jag på att jag kunde köra via Teamviewer. Efter lite trixande med att hjälpa dem att installera programmet så var vi igång och jag kunde hjälpa honom. Sedan avslutades mötet med en virtuell öl mellan Janne och Göran. Kul!

Nu ska vi iväg och byta däck på bilen. Då swishar vi betalningen och sitter kvar inne i bilen hela tiden. Allt går att lösa!

Orolig

Ja, det är väl inte så konstigt att man känner sig orolig. Från ena dagen till den andra känns det som att hela världen har kantrat. Sjukdomen sprider sig hejdlöst och folk dör. Janne och jag hör till riskgruppen äldre och jag är otroligt rädd, ingen tvekan om det! Oron späds ju dessutom på av alla rapporter, presskonferenser och reportage som bara väller fram i media. Telefonerna plingar hela tiden hemma hos oss, med den ena nyheten efter den andra. Det senaste var att man i England har gått ifrån tanken med att många ska bli sjuka så att England får en stor mängd immuna människor. Man insåg nämligen att det kunde innebära 250.000 döda! Ja ni läser rätt antal! Inte att undra på att jag är rädd!

Det som sägs är att i princip alla i hela världen kommer bli sjuka, och att vaccin är ett år bort. Minst. Hjälp!!!

Ekonomin är också i fritt fall. Idag stängs alla gymnasier, högskolor m.m. och man ska gå över till hemundervisning on-line.

Hur ska det gå för alla som blir av med sina jobb och inte kan betala sina räkningar? Ska alla ha socialbidrag? Vi har ju i alla fall våra pensioner, och dom ska väl finnas kvar hoppas jag.

En annan oro är min mamma som är 91 år. Hon kommer från och med i morgon vara hemma ensam eftersom dagverksamheten stängs. Trosa kommuns hemtjänst ska stötta upp med mer tid och med lunchmat. Men jag kan inte åka till henne om hon behöver hjälp.

Jag är ju hedersmedlem i hypokondrikernas riksförening, så jag känner efter hela tiden om jag är sjuk. Kanske har jag lite ont i kroppen? Jag tar tempen, men 36,7 är väl ingen fara? Men jag vill inte bli sjuk! Inte Janne heller förstås! Han är ju verkligen en riskpatient. Han har diabetes, har haft dubbelsidig lunginflammation och hjärtinfarkt. Han verkar dock lugnare än jag, men han kanske inte visar vad han känner. Han är dessutom mer isolerad än vad jag är. Jag kan ju ändå gå ut med Nisse.

Men vi klarar oss, även om det är trist att inte kunna åka iväg någonstans. Mat har vi bunkrat och nästa steg blir e-handel. Det kan nog funka. Och CMore är bra att ha.

Promenaderna är guld värda just nu. Då blir jag lugn och mår bra. Nisse njuter av utsikten vid båtklubben eller kanske han bara hoppas få äta en and till frukost?

Komsi, komsi