Sångsvan och note-to-self

Igår när jag var ute med Nisse så gick jag förbi en damm som ligger i närheten av stall Bergtorp. Då såg jag fyra sångsvanar! Jag har aldrig sett dem förut och förbannade mig själv att jag inte hade en kamera med mig! Jo, mobilen har ju en bra kamera i och för sig, men om man ska zooma så behövs det en riktig kamera. Men jag tog i alla fall lite bilder med mobilen.

Men jag tänkte att nästa gång så tar jag stora kameran med mig. Så i morse när Janne och jag var ute och åkte med bilen (ja, det får vi i alla fall!) så släppte han av mig vid stallet och jag gick till dammen. Men inte var där några sångsvanar inte! Så min första note-to-self blir: ha alltid någon form av kamera med mig! Det behöver ju inte vara stora klumpen som jag släpar med mig. Jag har ju en liten kamera också och den kan jag ju alltid hänga på mig.

Några bilder på hästarna blev det i alla fall. Dom har semester nu. Det tycker dom nog är skönt.

Sen var det min andra note-to-self: Lita aldrig på Nisse! Jag gillar ju att ta blombilder så här års, och nu var det några fina blåsippor som skulle förevigas. Fram med mobilen och fota, medan Nisse står fint bredvid och väntar. Eller? Plötsligt var han två meter längre bort och smaskade i sig människobajs!!!! Blä! Vid sådana tillfällen undrar jag varför jag har hund och varför jag också funderar på en till! Akta dig Nisse! Blocket är nära!

Vårsolfika

Det har blivit en tradition att ta en bild när vi äntligen kan sitta ute och ta en fika i trädgården igen. Det har varit olika utseenden på oss och olika hundar. Lite bitterljuvt att titta tillbaka.

[ngg src=”galleries” ids=”3″ display=”basic_thumbnail” thumbnail_crop=”0″]

Orolig

Ja, det är väl inte så konstigt att man känner sig orolig. Från ena dagen till den andra känns det som att hela världen har kantrat. Sjukdomen sprider sig hejdlöst och folk dör. Janne och jag hör till riskgruppen äldre och jag är otroligt rädd, ingen tvekan om det! Oron späds ju dessutom på av alla rapporter, presskonferenser och reportage som bara väller fram i media. Telefonerna plingar hela tiden hemma hos oss, med den ena nyheten efter den andra. Det senaste var att man i England har gått ifrån tanken med att många ska bli sjuka så att England får en stor mängd immuna människor. Man insåg nämligen att det kunde innebära 250.000 döda! Ja ni läser rätt antal! Inte att undra på att jag är rädd!

Det som sägs är att i princip alla i hela världen kommer bli sjuka, och att vaccin är ett år bort. Minst. Hjälp!!!

Ekonomin är också i fritt fall. Idag stängs alla gymnasier, högskolor m.m. och man ska gå över till hemundervisning on-line.

Hur ska det gå för alla som blir av med sina jobb och inte kan betala sina räkningar? Ska alla ha socialbidrag? Vi har ju i alla fall våra pensioner, och dom ska väl finnas kvar hoppas jag.

En annan oro är min mamma som är 91 år. Hon kommer från och med i morgon vara hemma ensam eftersom dagverksamheten stängs. Trosa kommuns hemtjänst ska stötta upp med mer tid och med lunchmat. Men jag kan inte åka till henne om hon behöver hjälp.

Jag är ju hedersmedlem i hypokondrikernas riksförening, så jag känner efter hela tiden om jag är sjuk. Kanske har jag lite ont i kroppen? Jag tar tempen, men 36,7 är väl ingen fara? Men jag vill inte bli sjuk! Inte Janne heller förstås! Han är ju verkligen en riskpatient. Han har diabetes, har haft dubbelsidig lunginflammation och hjärtinfarkt. Han verkar dock lugnare än jag, men han kanske inte visar vad han känner. Han är dessutom mer isolerad än vad jag är. Jag kan ju ändå gå ut med Nisse.

Men vi klarar oss, även om det är trist att inte kunna åka iväg någonstans. Mat har vi bunkrat och nästa steg blir e-handel. Det kan nog funka. Och CMore är bra att ha.

Promenaderna är guld värda just nu. Då blir jag lugn och mår bra. Nisse njuter av utsikten vid båtklubben eller kanske han bara hoppas få äta en and till frukost?

Komsi, komsi

Steglits

Vi har matat småfåglarna i år. Vi och vi… Janne gillar det inte, men han har ändå gått med på det. Tanken var att hjälpa fåglarna när det blev riktigt kallt. Så har det ju inte blivit, men tanken var också att jag skulle få lite fågelbilder, och det är jag glad för!

Gulsparvarna kommer i stora gäng varje dag. Dom är väldigt roliga att titta på, för dom är så stridslystna! Talgoxen och blåmesen är snälla och försynta, men gulsparvarna strider om varenda frö verkar det som.

En udda fågel har dykt upp på sistone. Den har så vackra färger och idag fick jag äntligen en hyfsad bild på den. Efter lite googlande har jag lärt mig att detta är en steglits. Visst är den fin?

Gulsparvaran håller sig lite undan när steglitsen kommer.