I eftermiddags tog jag en kort sväng med hundarna före middagen. Svängen gick förbi en liten lekplats där det lekte några barn. En liten flicka i 6-årsåldern, klädd i vita strumpbyxor, rosa kjol och rosa kofta kom springande emot oss. Ebba som älskar alla människor under 1 meter, drog igång svansen på högsta varv. Jag tänkte att nu säger flickan något i stil med ”Åh vad söta, får jag klappa?”, för så brukar det låta. Men inte den här gången. I stället säger den lilla ängeln: ”Är det pitbull?”. Jag blev alldeles paff och sa något i stil med ”Nej, det är dom inte, absolut inte”.
Nu vill jag direkt säga att jag inte har något emot pitbull, amstaff eller vad det må vara för ras, och det vet alla som känner mig och Janne. Det är ju ett ägarproblem inte ett hundproblem.
Men åter till lekplatsen. När flickan fick höra mitt svar så sa hon: ”Jaha, vad bra!” och sprang tillbaka till lekplatsen. Det var några vuxna i närheten, men om det var hennes föräldrar vet jag inte. Efteråt tänkte jag att jag borde ha frågat varför hon frågade om det var pitbull. Men jag blev så paff.
Man kan ju förstå att om en 6-åring frågar om det är pitbull jag kommer med så har hon fått det från någon vuxen, och att sådana hundar är farliga. Förutom att dom ger barnet fördomar så är ju risken stor att det grundar en rejäl hundrädsla.
Jag blir så trött! Här försöker vi ständigt och jämt att göra reklam för hur fina och trevliga dessa hundar är, och så möts man av detta. Det känns rätt hopplöst.
Lämna ett svar