Olika varje gång

Jag har varit dålig ett tag på att skriva i bloggen. Men nu har jag energi och lust igen! Våren är här och om en vecka är både Janne och jag färdigvaccinerade. Underbart!

Så här kommer några hundmötesfunderingar. Ni som känner oss vet att Nisse har haft det jobbigt med hundmöten. Men det börjar gå bättre! Bara matte tänker till ordentligt. Här kommer några exempel – tre bra och ett mindre bra.

Mindre bra först. Igår var vi på väg ned för Käggebodavägen när jag såg en matte med en hund på väg upp för backen. Numera går det på rutin att jag genast tar rejält med avstånd, så jag gick över till andra sidan vägen. Jag vet var Nisses gräns går (oftast). Men då såg jag att det var Annelie och Boss som kom, så jag gick tillbaka över vägen och stannade på lagom avstånd så att vi kunde prata utan att hundarna var för nära. Dom är ju vana vid varandra även om Boss inte älskar Nisse, han säger till när Nisse kommer för nära.

Jag ville ju kunna prata i lugn och ro så jag sade åt Nisse att sitta vid min sida. Men han var helt omöjlig. Knappt hade jag satt honom ned förrän han vände om och ställde sig åt andra hållet, eller började dra för att gå vidare ner för backen. Detta hände flera gånger i rad och jag fattade ingenting. Kunde han inte sitta vid min sida? Nåja, Annelie och jag pratade en stund och sedan gick vi åt varsitt håll.

När jag kom hem så föll poletten ned. Nisse ville inte sitta med nosen mot Boss som visserligen stod på avstånd, men som tittade skarpt på Nisse. Dum matte!

Idag gick det bättre. Vi hade två möten med en snäll och lugn Cocker spaniel som struntade i Nisse. Möter vi en lugn och balanserad hund klarar han av mötet även om han är spänd och drar för att komma förbi så fort som möjligt.

Sedan hade vi ett möte på avstånd med en Golden Retriever. Då testade jag omvänt lockande. Det kan vara en möjlighet om det inte är för nära. Nu gick det i alla fall bra. Intressant, ska testa det flera gånger!

Morgonen var otroligt skön, vi gick runt Holmen, en tur på dryga timmen. Dimman låg tät i början av promenaden och det var alldeles stilla ute. Underbar start på dagen!

Ännu en valpkurs slut

Jaha, så var även denna valpkurs slut. Lite vemodigt är det. Jag fäster mig alltid så väldigt  vid mina kursare! Jag började med 6 kurstillfällen tidigt i höstas. Vid avslutningen så var det flera som tyckte att kursen kunde ha varit längre. Så jag tänkte, varför inte? Jag erbjöd dem 4 gånger till, men denna gång bara med praktik – och ingen inomhusteori.

Nu blev det bara fyra som nappade på erbjudandet, men i stället så frågade jag dem vad de tyckte om jag hade med mig Nisse på kursen, och det var ok för dem. Nisse har fått jobba hårt och varit demohund av och till, med blandat resultat. Men oftast har jag varit riktigt nöjd med honom. Han brukar skärpa sig när det gäller, gullplutten. och jag kan inte neka till att jag blir lite stolt då. 🙂

Just nu är Nisse definitivt i trotsåldern. I morse hade han glömt vad ”Hit” betyder, så det blev till att träna. I början såg jag hur han i och för sig förstod vad jag ville, men han tyckte inte att det var så viktigt – hellre springa nedför en slänt eller nosa någonstans i stället. Nåja – vi blev överens till slut och han kom glatt viftande på svansen när jag kallade in honom. Hmmm. Det är lätt att bli lite bekväm och tro att han är färdig. Nej det blir till att hålla på. Han är en hejare på att utmana… Som sagt, trotsåldern är här…! Men söt är han hur som helst!

Nisse 20171126

 

 

 

Första dagen

Så fick vi då äntligen åka och hämta Nisse! Igår, den 24 juli, åkte vi de 22 milen igen till Laxå.

Nisse är inte den mest framfusiga i kullen, så när alla valparna kom springande mot oss, så satt han först kvar och gäspade på trappan till hundarnas hus. Men sedan kom han!

Resan hem gick bra. Han var lite orolig först, men efter en halvtimme så hittade han en bra plats att ligga på bredvid mig på passagerarsätet. (Ja, jag satt på snedden resten av resan…)

Väl hemma så var vi nog lika trötta allihop, men ändå fanns det mycket tid för mys! Natten blev onödigt orolig för min del. Jag tog ut honom sista gången kl 22 och då kissade han. Sedan kunde jag inte slappna av utan vaknade stup i ett och kollade var han var. Han flyttade runt lite i sängen, men skötte sig bra. Klockan kvart över 4 så vaknade jag av att han stod och pep, så jag tog ut honom direkt. Då kissade och bajsande han! Vi har nog fått en vinstlott sa Janne. Nåja, det har hänt olyckor inne också, men när vi tar ut honom så sköter han sig!

Dino var väldigt reserverad i början, men på morgonen idag så har dom lekt. Jag har tagit lite film som jag ska lägga ut lite senare idag.

 

Dino vid badet

Saknaden efter Ebba är enorm. Men vi kämpar på. 😥

Nu får Dino all uppmärksamhet och det är han verkligen värd. En fin äldre gentleman som nog fick stå tillbaka en hel del för Ebba. Idag gick jag ned till ett av baden i Viksberg, där hundarna får bada. Det var lite dålig kvalitet på pinnarna bara. Men Dino var nöjd.

Kasta nurå!

Inte mycket att jobba för!

En gång till?

Att gå fint i koppel

Ibland är det svåra väldigt enkelt, om man bara tänker till. Eller kanske tänker om. Nu tänker jag att Ebba inte ska gå framför mig eftersom hon kanske är osäker. Hon är i alla fall väldigt lyhörd och följsam. Då är det inte bra att hon ”tvingas” leda promenaden och ta ett ansvar som hon inte mäktar med. I stället ska jag vara den som tar ansvar för promenaden. Då kan hon slappna av.

Sagt och gjort. Jag bestämde helt enkelt att jag placerar Ebba vid min sida och om hon försöker gå före så leder jag tillbaka henne till rätt plats. Inga kommandon. Bara en mild känning att kopplet för henne tillbaka. Jag hade också ganska kort koppel.

Samtidigt tänkte jag på min egen hållning. Man får inte gå som en märla, då känner hundarna också sig osäkra.

Det var ju så enkelt! Nu har vi gått en prommis på drygt en halvtimme. Hundarna fick springa lösa en liten stund i hästhagen, annars har dom gått i koppel utan att någon av dem har dragit i kopplet. Jag känner mig nästan lite dum!

Det ser kanske ut som att Ebba haltar, men det kan också vara att jag rör mobilen när jag går.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=_-JrFfZ23Vs&w=560&h=315]

Inte riktigt som tänkt

Bild

Idag är det julafton. Tanken idag var att vi skulle fira julen hos Henrik och Katta i deras nya hus tillsammans med en del av släkten. Men icke då! Det började redan natten till igår när jag vaknade och hade hemska magsmärtor. På morgonen insåg jag att det tyvärr var maginfluensa jag hade fått. Inte den värsta kräksjukan tack och lov (den vet jag hur den är!), men illa nog… Så i går blev det ingen tur till mamma, till Åsa med barn x 2. Ja, Janne och jag har varsin Åsa..

Idag känner jag mig lite bättre även om jag är matt och trött, men nu blev det Jannes tur i stället. Han ligger däckad just nu. Vi får väl se om han kan äta något i kväll. Men det kunde vara värre. En släng av maginfluensa går ju över i alla fall.

Dino är också lite hängig. Han vill inte gå någon längre promenad, utan ser till att matte förstår när vi ska vända…

Idag fick hundarna varsin julklapp i form av ett tuggben. Dino brukar kasta i sig benet och sedan förhoppningsvis kunna stjäla Ebbas. Men idag var det helt annorlunda. När Ebba hade ätit upp sitt ben, vilket gick fort, så hade Dino ätit en sjättedel ungefär. Sedan tog jag Ebba ut på en promenad. Vi var väl ute c:a 45 minuter. När vi kom tillbaka hade han fortfarande mer än hälften kvar. Lilla hjärtat! Han börjar bli gammal nu.

Denna jul blir en grön jul. Men det är ju bra när man är ute i skogen. Man går torrskodd utan broddar. Skönt! Inga älgar inom synhåll, så Ebba fick vara fotomodell som vanligt.

Ebbas tassavtryck

Idag är det nysnö ute. Jag fick (tyvärr) möjlighet att se hur Ebba släpar framtassarna när hon rör sig. Eftersom hon har artros både i höger och vänster armbåge så haltar hon inte tydligt. Men här ser man ju att hon inte lyfter tassarna ordentligt. Trots det är hon glad, pigg och positiv ute. Lilla hjärtat! ❤️ ❤️ ❤️

tassavtryck-20161106

Hemangiopericytom

För 2 1/2 vecka sedan så opererades två knölar bort på Dino. Den ena, som satt lite fult på snoppen, visade sig vara helt ofarlig och berodde på att några hårsäckar hade missbildats på något sätt. Den andra knölen, som satt precis i svansroten, upptäckte jag någon vecka innan han skulle opereras, men jag tyckte först att den var så liten att jag inte nämnde den. Men på operationsdagen kändes den tydligare och jag visade den för Ulf Ytterberg och han tyckte att den också skulle tas bort.

Igår ringde veterinär Anna Tranell Lindman och berättade om analyserna. Och som sagt, den ena knölen var ju ofarlig. Men den andra var en s.k. hemangiopericytom, med några enstaka elaka celldelningar i. Vad är nu detta? Jag har Googlat och hittar nästan ingenting. Det enda som jag hittar på svenska är:

”Hemangiopericytom: En kärlrik tumör bestående av spindelceller som uppenbarligen har sitt ursprung i pericyter, vilka är celler från glatt muskulatur och omger små blodkärl. Både godartade och elakartade hemangiopericytom förekommer, och att skilja varianterna av dessa sällsynta tumörformer åt har visat sig vara ganska svårt.”

Det som bekymrade Anna lite var att Ulf kanske inte tog bort tillräckligt mycket runt om, i operationsberättelsen så står det att han har tagit bort 1,5 cm totalt. Eftersom man inte hade gjort någon biopsi innan så man visste ju inte vad det var, annars skulle man ha tagit bort mer direkt. Om det nu skulle dyka upp en knöl igen på samma ställe, så måste man ta bort mer.

Tusen frågor snurrar förstås. Vad ska man göra? Kan den sprida sig? Vilka symptom får han i så fall?

Ska man operera igen för säkerhets skull? Spontant säger Janne och jag att det känns onödigt att utsätta Dino för en ny operation om det inte är nödvändigt.

Om det sprider sig, ska man börja med cellgifter, strålning? Nej där går nog gränsen.

Ska man röntga hela hunden? Men om man hittar något, ska man operera eller låta det vara?

Hur vet man om han mår dåligt?

Jag kollar Dino noggrant förstås, men det gör jag ju alltid. Det var ju därför jag hittade knölen. Men hans allmäntillstånd? Trött och seg är han ju, men beror det kanske bara på åldern? Ibland piggnar han ju till. Om en ekorre promenerar på eltrådarna som går mellan husen, då blir det fart! Usch vad svårt det här känns!

Dino 20160714-2
Hur mår du gubben?

 

Man lär sig något varje dag

Jag har haft en Grundkurs i höst. Eller rättare sagt, en halv grundkurs. Grundkursens ordinarie instruktör kunde inte hålla kursen, så med kort varsel ordnade klubben med en lösning där två instruktörer hade de fyra första kurstillfällena och jag hade de fyra sista. Det var oerhört lärorikt för mig. Kursdeltagarna hade redan vant sig vid två andra instruktörer och så kommer jag in och börjar om från början. Jag ville lära dem så oerhört mycket, men eftersom jag inte hade med mig några erfarenheter från början av kursen (förutom den information jag hade fått förstås) så tog jag allt från början, bara lite mer komprimerat. Men det gick jättebra, och jag lärde mig mycket själv på köpet.

Igår när jag hade haft sista kurstillfället så hade vi en Nej-övning. När jag sedan kom hem och gick ut med Dino så var ju han som vanligt helt upptagen med att leta något smaskigt bajs att äta… Då slår det mig att jag själv inte alls använder de råd som jag ger till kursarna! Så jag började göra som jag har lärt ut, och vips så lyssnar Dino till ordet Nej!

Ja, jag säger då det! Lev som jag lär och inte som jag lever, sägs någon stor tänkare ha sagt. Men jag kan ju faktiskt försöka leva som jag lär, det kan ju faktiskt funka…

Dino 20151010
Vad sa du matte?