Kategori: Nisse Sida 3 av 5

Jag har tränat med Nisse mycket den senaste tiden, och han har verkligen varit superpositiv. Framför allt har han varit väldigt lätt att få igång med leksaken. Hemma har jag märkt att han hela tiden kikar på mig och söker kontakt när vi är ute. Faktiskt så har jag ibland funderat på hur jag ska möta all denna nya nyfikenhet. Det är ju inte alltid som jag har tänkt träna när vi går ut! Vi har åkt ut till klubben ett par dagar i veckan och tränat en liten stund – men aldrig att vi nöter och tröttar ut varandra. Det har känts riktigt bra varje gång…Ända tills idag. Vår före detta granne Erika var där ute tillsammans med Ing-Marie och deras respektive hundar när jag kom. Jag tänkte direkt: ”Bra, nu får vi störning – det behöver vi.” Och visst blev Nisse störd och tappade fokus av och till. Men det hade jag räknat med. Det jag inte hade förväntat mig var att han inte ville träna rally. Han nästan blåvägrade! Träna vanlig lydnad gick jättebra, men så fort vi närmade oss skyltarna så lade han liksom av. Sista rundan gick han väl ganska bra ändå, men då gjorde han som han har gjort ibland när jag ber honom om något som han egentligen inte vill. Han gick supernära mitt ben och hängde liksom med nosen på min vad. Inte så där jätteglad och pigg och spänstig som man önskar. Hmmm! Tål att fundera på! Kanske hade han bara en dålig dag? I morgon blir det bara vila men sedan är det KM på lördag… Vi slutade med lite lek och bus och då var han såklart med på noterna igen. Nu ligger han som vanligt under mitt skrivbord och sover när jag skriver på datorn.

Vad tänker du på lilla gubben?

Ja, så lyckades jag då äntligen bestämma mig. Skulle jag kastrera Nisse eller inte? Det var verkligen svårt ska jag säga att veta. Men det som till slut fällde avgörandet var våra senaste resor med husbilen. Då förstod jag att de här utfallen som han gjorde mot andra hundar inte var acceptabla. Vid flera tillfällen kunde det ha gått illa. Eftersom attackerna kom utan förvarning så ryckte han kopplet ur händerna på mig. Gissa om det gjorde ont! Som tur var så fick jag tag i honom varje gång så inget farligt hände.

Nu vet jag självklart att kastrering inte är en garanti för att detta slutar, men det bör ändå minska hans revirbeteende vilket  jag uppfattar som könsrelaterat. Sedan, att ha en kastrerad och en okastrerad hund hemma innebär att den kastrerade hunden hela tiden trycks ned av den andra.

Först hade jag tänkt att vi skulle testa kemisk kastrering, men det var lika bra att göra allt klart på en gång. Med facit i handen borde vi gjort detta mycket tidigare, det är i alla fall vad veterinären sa. Men Dino var 1 år när vi gjorde det och han blev ju jättebra. Nisse är 14 månader så jag hoppas att det blir bra .

I går var det en ynklig och förvirrad vovve som kom hem. Bara detta med tratten var ju en chock för honom. Men han vande sig förvånansvärt fort och natten har varit lugn. Smart var han också. Eftersom tratten är i vägen när han ligger, så lade han sig på bänken vid sängen och hade tratten utanför. Gullegubben!

När man kommer upp i åren så är man lite stel och lite klumpig. Det går inte att neka till. För att kompensera det så har jag alltid mina Icebugs på mig när det är risk för halka. Reflexer på både mig och hundarna när det är mörkt osv osv. Jag försöker helt enkelt att inte ta några onödiga risker. Men inte har man någon garanti för att man klarar sig! I alla fall inte om man har en staffe på 6 1/2 månader som väger 16,3 kg!

Idag tog jag en promenad med Nisse i det fina vädret. Solen sken, det var minus 4 grader och vindstilla. Helt underbart! Kameran fick också följa med för jag hoppades på några fina bilder. Och bilder fick jag, men också en rejäl smäll. Jag hade Nisse lös och han sprang som en galning upp och ned för en slänt. Jag gick också uppför slänten, i min takt då, när Nisse kom i full fart och krockade med min högra fot som jag hade hela tyngden på. Knak sa det i foten! Aj! Att krocka med en Nisse i full fart känns kan jag tala om! Nu gick väl inget ben sönder i foten, men troligen något ledband. Jag kan fortfarande gå och jag tog mig hem lite försiktigt. Men ont gör det. Tusan också!

Nåja, lite bilder på Nisse blev det. Här kommer två: en med full fart och en där han faktiskt står still!